Sheen är tjugoförsta bokstaven i det hebreiska alfabetet.

Sheen betyder tänder. Det antika tecknet för Sheen var två framtänder. Tänder kan symbolisera att tugga, pressa, att äta eller att konsumera, förstöra. Tänder kan symbolisera något skarpt. Då det var två tänder kunde symbolen vid  tillfällen även representera, ett par eller två.

Vid tiden för Abraham (ca 1800-f.kr) och framåt skrevs tecknen likt ovan. Efter tiden i Egypten runt tiden vid Kung David hade Sheen förändrats sparsamt:

Till höger är en bild på  "Seal of Shema", daterat ca 788 BCE (cojs.org). Antika tecknet för Sheen (i Shema שמע) syns över lejonets rygg. När det Israeliska folket blev bortförda till Babylon på 5-600-talet F.Kr anpassade man tecknen till Arameiska tecken. Tecknet för Sheen förändrades ytterliggare:

Det nya skrivsättet tog man tillbaka till Israel medan folket som varit kvar i landet och folken runt om kring Israel, fortfarande skrev med de antika tecknen. Arkeologiska fynd visar att Moabiterna (Nordvästra Jordanien), Samarierna(Nord om Jerusalem) och Fenicierna (Libanon) använde ett snarlikt alfabet. Vid tiden för Jesus användes båda sätten att skriva. Det arameiska sättet att skriva blev den still som tog överhanden och är snarlik den stil som används än idag.

Numeriskt

Sheen motsvarar nummeriskt siffran 300

Referens:
https://www.ancient-hebrew.org/alphabet/index.htm

https://en.wikipedia.org/wiki/Phoenician_alphabet

https://en.wikipedia.org/wiki/Moabite_language